i ljuset syns luften som rök när jag andas ut den
kölden vässar mina sinnen rädd för mörker, våld och minnen ingenting försvinner, allt finns kvar vad ska jag ta för att glömma allt, va ? va? va ? VA? kom ta mig högre än husen högre än månen, högre än solen och munspelsdåren en gång kom nån in för nära vi var unga, dumma och för kära aldrig mer ska nån få se aldrig mer, aldrig mer, aldrig nånsin mer allt jag ser är vida vitt bländas av den snö som fallit vi föll hårt, hårdare då jag tänker på dig ibland då och då snärjer jag in mig och undrar att kanske ändå om vi försökte men sen kommer den, verkligheten påminner en och rycker tillbaks en.
Markus Krunegård – Munspelsdåren
Kommentarer
Trackback
