S.B

jag har kommit på hur mycket det är jag saknar i mitt liv hela tiden, nya grejer hela tiden, just nu saknar jag Hanna sjukt mycket, jag klara mig inte utan den flickan. jag har inte umgåtts med henne på ett riktigt bra tag, umgåtts på riktigt alltså, det är väl bara att inse att det är sommaren som är våran tid, det är då vi umgås som mäst och bäst, jag saknar dom dagarna så sjukt, i miss the happy times, det var ett tag sen nu man kände sig riktigt lycklig, jag har ofta under den senaste tiden bara velat ge upp. inte ta livet av mig eller så utan bara ge upp. jag vet att nu låter jag som åååh vad synd det är om mig, men jag vill verkligen inte att dte ska verka som så, absolut inte, jag vill bara skriva av mig, det är sånt man får ta liksom. jag hatar dom orden " tyck inte synd om dig själv"!, såna ord min pappa ofta brukar utbrista när jag faller i gråt för att han vägrar lyssna på mig och en av dom gångerna jag bara ger upp och försöker släppa ut allting.
- Sluta tyck synd om dig själv....

en annan grej jag tycker är jobbigt, är att jag får höra såååå jävla mycket skit om min bror, allt han gör att han är dum i huvvet ALLT, jag vet att han är det, jag har levt med honom i 16 år, jag har stått ut med alla hans slag psykiskt och fysiskt, jag vet hur han är, men det är inte mitt fel, ni behöver inte lägga skulden på mig.. jag kan inte göra något åt det, ingen kan.. det har gått för långt. jag vet inte vad som kan göras, men det är inte mitt ansvar. jag ber om ursäkt å min broders vägnar vad han än gör men snälla lägg inte skulden på mig, jag beer.  Jag älskar honom innerst inne, han är trots allt min bror, och det sårar mig djupt allt som händer, det är svårt och förklara.
jag älskar hela min familj, trots alla dessa brister och hur sjukt dåligt dom kan få mig att må ibland, men dom kan oxå få mig att må så fruktansvärt bra oxå, och det toppar alla dåliga stunder som tyvär är fler än dom bra.
Jag avgudar min mamma för det sättet hon bryr sig på, visst jag går nästan aldrig ihop med henne när dte gäller vissa saker, men man kan snacka med henne utan no problems, jag kan vända mig till henne när det gäller pappa och ludvig och andra och hon fixar och donar, hur hon tar hand om en när man är sjuk, och våra hemma kvällar, och hur vi kan störtgrina i varandras armar för att sedan skratta åt allt, bristerna tänker jag inte ta nu, har jag säkert redan tagit i ett annat inlägg,
pappa kan få mig att tänka positivt och framåt han är min förebild när det gäller sånt, han ger mig tips och allt, men det gör mig tyvär ledsen hur han absolut inte verkar bry sig, jag vet inte om han gör det omedvetet men han är en jääävla egoist, tror nog han är väldigt osäker. min bror har nog inga bra sidor längre, den här världen har förstört honom, jag känner honom inte lika bra längre, men barndomen asså, guuuuud vad jag saknar <3 alla gånger han ställde upp, han och jag mot världen. retsam har han alltid varit, jag var en liten surbitch, men minnen asså <3
när vi sov över hos mormor och morfar och cyklade dit på våra små cyklar och spenderade somrarna där, jag vet att många inte gillar min morfar, han var en "surgubbe" men han har nästan alltid varit så snäll och glad mot mig så jag kan inte hålla med alla innerst inne, jag vet att jag nickar och säger, aaha han är en sur han, men jag älskar honom oxå, och visst jag har varit rädd för honom, men en tid när jag var mindre förstod jag att han bara behövde kärlek, jag vart hans favorit där ett tag, jag satt jämt i hans knä och kramades med honom varje gång jag var där, han sken liksom upp och såg så lycklig ut. åh min familj alltså, ingen perfekt en, men jag älskar dom alllaa. den synen jag såg idag hos mormor och morfar vill jag aldrig se igen, jag föll som en sten, jag ville bara ge upp totalt då alltså, man ser mormors skadade blick hur hon bara vill ge upp med mig, morfar som skäms, åhh jag orkar knappt åka dit längre, dom är inte heller samma gamla människor längre, och det gör ondast att veta att dom snart inte kommer finnas i mitt liv längre, och jag kan knappt tänka mig hur jag kommer må då,

jag vill nog knappt publicera det här, men med mina få läsare gör det nog ingen skillnad. jag gör det nog mer för min egen skull. Jag kan säga att jag saknar alla personligheter och alla goda tider som man inte uppskattade då, och tro faen inte att jag glömt sommaren tvånollnollsex än, och jag skulle vilja gå tillbaka och göra saker ogjort, men ändå inte, det har gjort mig starkare, men jag har väldigt svårt för vissa saker nu. jag får helt enkelt stå ut, jag hoppas vinden vänder snart och bara föra med sig någonting gott. och jag kan berätta att jag har gråtit genom hela det här inlägget, mina ögon är fyllda så jag ser knappt vad jag skrivit. men jag är glad att jag fått ur mig något iallfall!, skäms gör jag oxå extremt, jag känner mig blottad och naken....